Det verkar inte finnas någon hejd på power metal-släppen just nu. Den ena skivan avlöser den andra och turen har slutligen kommit till Blackwelder. Blackwelder är något av en supergrupp, även om namnen inte precis är kända i folkmun. Aquiles Priester, trummis i brasilianska Angra i många år, hanterar slagverken, medan svenske Björn Englen (har bland annat lirat med Yngwie Malmsteen) styr upp basen. Men det största namnet är så klart Ralf Scheepers, känd för sitt Primal Fear och för sången på tidiga Gamma Ray-skivor. Hans till och från i överkant Halford-lika sångröst och sångstil kan då och då bli dryg, men på Survival Of The Fittest låter han bättre än på väldigt länge. Redan i inledande The Night Of New Moon levererar han med pondus och med en lättillgänglighet jag senast hörde från honom när han var i Gamma Ray.

Enda gitarristen Andrew Szucs bidrar med en del drivande riff, men framför allt glänser han när han får spela solo. Mycket av musiken bygger kring hans neoklassiska gura och hur han hanterar den, vilket ger en bra balans mellan traditionell låt och sång-uppbyggnad där det varvas en del med Szucs gitarr, för en givande kombination mellan progressiv power och heavy power metal. Tredje låten, Adeturi, är hans ögonblick. Det är en instrumental historia som nästan helt bygger på hans skicklighet. Nästan till överdrift emellanåt. Han gör också en fenomenal låt av Remember The Time, vilket kan vara typexemplet på hur det neoklassiska går så där snyggt ihop med rakt-i-fejset-power metal.

Trots att jag kan uppskatta Szucs snygga gitarrspel i de låtar som bygger på det, gillar jag de rakare power metal-spåren bättre; The Night Of New Moon, Inner Voice och avslutande Judgement Day. Det är de låtar där Scheepers gör så otroligt bra ifrån sig, med snygga, melodiska refränger och gitarrspel som flödar med musiken istället för att dra iväg den på egen hand. Vidare har Szucs sina ögonblick i de allra flesta låtar, även om han inte får fyra minuter helt för sig själv. Solon som i With Flying Colors och ovan nämnda Play Some More sätter en specifik nästan speed metal-aktig prägel på musiken. Sedan finns det också ett par låtar som bara känns tråkiga och inte engagerar alls; Freeway Of Life och Spaceman kan nämnas. Som tur är tar dessa inte överhanden. Skivan känns verkligen non stop; utan större temposkiften plöjer de tio låtarna genom varandra i snabb följd. På det stora hela är Survival Of The Fittest en stabil debutskiva av ett band som jag gärna hör mer av i fortsättningen, speciellt om Scheepers låter som han gör här.

Bäst: Judgement Day

Sämst: Freeway Of Life

http://www.getmetal.com/?p=14630