Orden Ogan - Ravenhead

Genre: Power Metal -

Orden Ogan kom jag i kontakt med efter förra skivan, To The End, och det är kul att se att de fått något av ett genombrott - med en planerad spelning på Sabaton Open Air i augusti - och den nya skivan, Ravenhead. Deras stil har tyckts mig ganska egen, med riviga riff, trallvänliga melodier och en vokalist med skitig röst när han vill, och ren sång när han är på humör för det. Det låter inte, som det är, eget, men det har det varit och det har lyst igenom i låtar som We Are Pirates! och The Things We Believe In. Nu är det alltså dags för mig att tackla den nya skivan, som föranletts av den inte helt imponerande singeln F.E.V.E.R. som kändes som att de flörtade för mycket med mainstream för min smak; som att de givit upp en del av det där 'egna'. De vill gärna fylla ut med instrumentala partier som ibland är precis vad som saknades, men som ibland känns helt malplacerade. Det stämmer för singeln F.E.V.E.R. där vi får ett kort stråksolo, innan slutrefrängen tar vid.

 

Orden Ogan – Ravenhead

 

En viktig ingrediens i power metal är melodiska, trallvänliga refränger - ju överdådigare, desto bättre - och det är något som inte saknas. Vokalist Sebastian Levermann är gott skolad och han missar inte många punkter. Just rösten däremot, har jag personligen svårt för. När det gäller gitarrsolon så är det svårt att bli överdrivet imponerad. Själv gillar jag mycket av den varan, men det verkar inte Orden Ogan göra. Ta solot i låten The Lake, som är över på ett par sekunder. Hur bra visar det gitarristens skicklighet? Duktiga riff finns däremot gott om; Evil Lies In Every Man (vars intro får mig att vilja dra täcket över huvudet och blunda tills dagsljuset kommer) bjuder ut rejält, men där också på en riktigt skön trumlinje av Dirk Meyer-Berhorn. Trots det känns låten en aning generisk och oövertygande. Desto bättre är det i exempelvis Deaf Among The Blind och titelspåret Ravenhead. Sammantaget får man en kollektion trallvänlig, bra framförd power metal som ändå lämnar... ett tomrum, och jag har svårt att peka ut exakt vad som bör fylla det.

 

Att den första hälften av albumet är den bättre går inte att komma ifrån, men trots det finns det en sak jag vill påpeka, som gäller hela skivan. Något som Orden Ogan varit bra på. Det är att med musiken förflytta lyssnaren (läs: mig) till en helt annan värld, alternativt tidsperiod. Då tänker jag främst på We Are Pirates (min favoritlåt, från en tidigare skiva), som skeppar ut en på de sju haven med saltstänk och nergrävda skatter. Med Ravenheads omslag och musikvideon till singeln i åtanke är det lätt att en försjunks i ett övervuxet träsk, där mörker och oävet vatten lurar för att dra ner den ovarlige i fördärvet. Ta exempelvis orkestraliska orglar som inleder Sorrow Is Your Tale - i vilken Joacim Cans gästsjunger för att skapa en skön duett, ty rösterna bryter varandra effektivt, med Levermanns råare stämma mot Cans rensång - och singeln F.E.V.E.R., eller den kusliga inledningen till Evil Lies In Every Man. Detta är en stämning som fortgår från albumets början till dess slut; albumet ger en enhetlig känsla utan att låtarna blir för lika varandra. Huruvida de gått ifrån sin egna stil är svårt att avgöra, för steget är isåfall inte ett jättekliv. Här finns kvalitet, någonstans i träsket, men jag är inte övertygad om att Orden Ogan är Tysklands bästa power metalexport.

 

Bäst: Titelspåret Ravenhead satt som en fläskläpp

 

Sämst: Here At The End Of The World var bara blaha

 

    

 

http://www.getmetal.com/?p=13810

 

Musikvideo: Orden Ogan - F.E.V.E.R.