Låt mig vara klar med en sak. Att föredra de äldre skivorna är helt okej, men att Age Of The Joker kan anses vara musikaliskt sämre än dem är kvalificerat skitsnack. Jämför med mainstream heavy power-skivan Hellfire Club (2004) som är allmänt hyllad. Jag hatade Robin Hood när jag hörde den första gången, och tyckte den var tråkig och på tok för lång. Det krävs ett par extra chanser innan den sätter sig fast och den underliga sortens vuxen som Sammet är verkligen kommer fram i all sin charm i textrader som ”When Robin Hood can’t find no one/who would caress his Little John”. Dessutom är den ett underligt val av öppningslåt. Nummer två, Nobody’s Hero, hade passat den rollen bättre, när den sätter igång med snabba, skitiga riff och en jävla attityd.

Tobias Sammet har inte riktigt samma register och naturliga sångröst som han hade kring millenieskiftet, men han vet fortfarande att skriva låtar som passar hans nu något mörkare naturliga läge. Inte för att han för den sakens skull måste hålla sig till långsamma låtar, utan han tar de snabbare låtarna lika bra, som blir uppenbart i Nobody’s Hero och The Arcane Guild. Dirk Sauer och Jens Ludwigs samspel på gitarrerna är nästan kusligt hur snyggt det går ihop, som i den något proggiga Faces In The Darkness. Det är fortfarande mycket bombastiska, storslagna refränger i Edguys musik, men det som har blivit väldigt uppenbart är deras dragning mot heavy metal - likaledes är det ju med Avantasia i jämförelsen Metal Opera och Scarecrow-trilogin - på bekostnad av keyboards och synthesizers. Istället ligger fokus mer på tuffa riff och enklare, rakare sång av Sammet. Men de melodiska ledgitarrerna finns där som förr, och refrängerna är mer power metal än någonsin förr. Det bästa exemplet är utan tvekan Pandora’s Box, och den totala explosionen till melodisk refräng som Sammet plockar fram.

Ett av skivans starkaste spår hittar vi bara på deluxe ultra mega-utgåvan. Varför God Fallen Silent förpassats till någon sorts bonuslåt är bortom mig, för det är en av Edguys bästa låtar. Melodierna, Sammets sång, allt bara klaffar. Kanske är den inte experimentell nog. Resten av skivan verkar nämligen ha den inriktningen. Folkiga influenser och dansande pysslingar i Rock Of Cashel, till bluesgitarr i sommarsol i Pandora’s Box, till ren power metal i The Arcane Guild. Breathe kunde hämtats från Rocket Ride (2006); upplyftande power, drivet av mysiga keyboardleads och med kulmen i en galet bombastisk refräng. Det går helt enkelt inte att beskriva hela skivans enhetliga sound utan att plocka ner det i låtarna som utgör soundets delar. Det håller inte riktigt ihop i Two Out Of Seven, där det blir för mycket synthesizers och trummorna inte håller ihop med Ludwigs rytmgitarr. Summan av låtmaterialet är ändå att Age Of The Joker inhyser fyra av Edguys bästa låtar, med absolut kulmen i den på alla sätt perfekta The Arcane Guild.

Är det Tobis duckface som gör att folk skyr skivan som pesten?

Edguy har experimenterat mer än inte alls under sin karriär. De lite mer rakt-på-sak äldre skivorna, Vain Glory Opera (1998) och Theater Of Salvation (1999), brukar oftast anses vara bland deras bästa. Förutom dessa kan också Mandrake (2001) och den något mer mainstream Hellfire Club slängas med. Det är allmänt ansett att deras nyare verk är av sämre standard än deras äldre. Låter bekant från vad folk tycker om exakt alla andra band. Age Of The Joker släpptes 2011, ett par år efter totalfloppen Tinnitus Sanctus (2008), som misslyckades på i stort sett alla plan. Vad Edguy däremot gjort på Age Of The Joker var något experimentellt som ändå höll kraftiga rötter i det heavy power metal-sound de alltid haft. I jämförelse med äldre Edguy-skivor kan Age Of The Joker vara svår att ta till sig. Det är en skiva som inte riktigt har någon klar och definierad målpunkt (ungefär som den här recensionen), men det starka låtmaterialet talar egentligen helt för sig självt. Det krävs bara lite mer för att fatta storheten i att Robin Hood är på jakt efter bling igen.

Bästa låtar: The Arcane Guild, God Fallen Silent, Every Night Without You