Håll sig från att fnissa i introt den som kan, när tidernas smörigaste dialekt ska spela ond och elak och läsa Fader Vår. Ja, de kan ju åtminstone inleda med ett skratt, Ebony Wall. Time är debuten som släpptes i maj. Tysk, symfonisk metal där kvinnosång stundtals varvas med pseudobrutal growl. Som tur är - ja, som tur är - hålls growlandet till ett minimum. Ebony Wall visar upp direkt på skivans första hälft att de gillar det där lilla skräcktemat, utan att för den sakens skull gå hela vägen till ond, bråd död. Det fyller de på med lite småironisk kyrklighet, men istället för Powerwolfs fullskalighet hålls det på en halvallvarlig nivå, och som substitut för corpsepaint fick det bli prästkragar.

När de får till det så får de till det; kyrkligt storlsagna keyboards vävs in tillsammans med energiska rytmsektioner och ett och annat tungdraget riff. Nina Irmscher kan sjunga, utan särskilt många tvivel. Hennes röst får komma till undsättning mer än en gång när growlandet gärna vill förstöra. I refrängerna kan jag ibland höra något Doro Pesch-likt i henne; styrka, tyngd, ärlighet, och hennes sångmelodier gör det där lilla extra kicket till refrängerna. Hon gör otroligt bra ifrån sig i Headless Horseman, där också de snygga riffen smyger sig på. De stunder där det ska growlas känns det mest trist. Vem är inte trött på skönheten och odjuret-grejen vid det här laget? Det är det som förstör den annars ruskigt bra låten Dance Of The Dead. Denny Meitskys keyboards lägger till och från till det där extra; hans keyboards låter som kyrkoorglar som harmoniserar och ger den där kyrkogårdsbilden som bandet försöker framföra.

Trots det är de kanske bättre när han låter bli. Like A Renegade är ruskigt tät. Yves Merten och Ronny Schuster lägger tunga riff och Irmscher låter otroligt bra, nedstämd men med en känsla som bara kan beskrivas med ordet 'power'. Å andra sidan får jag starka Rammstein-vibbar av Meitskys keyboards i den tunga balladen Everlasting Game, så det blir bara malplacerat och hela låten känns på ett sätt fel. Ebony Wall verkar ha en image som de vill visa upp, men bara halva debuten lever upp till den; den andra hälften känns snarare som standard i vad man brukar höra i genren. Det skulle kanske göra det unga bandet gott att hitta vad de verkligen vill visa, och köra på det. Trots det, en mängd bra låtmaterial av väldigt duktiga musiker och en klar produktion; höjdpunkterna lyser starkare än lågvattenmärkena. Til nästa skiva, skippa growlandet, Irmscher klarar sig själv och gärna en stabilare helhet. Trots att den känns spridd är Time en bra debut av ett band som säkerligen kan leverera bara de får tid.

Bäst: Creatures Of The Night och Like A Renegade

Sämst: Everlasting Game

http://www.getmetal.com/?p=14998