Det råder en tjock Thin Lizzy-aura över soundet på Heads Held High, svenska Dead Lords andra fullängdare. Och jag har alltid varit någonstans mellan likgiltig och negativt inställd till Thin Lizzy (aaaand my opinion is worthless). Jag lovar ändå mig själv att försöka hålla mig positiv till Heads Held High. Grundaren, sångaren och bandledaren Hakim Krim har en röst som inte går ihop med mig. Karln kan sjunga, oförnekligen, men något i den där högst unika rösten gör att jag tar ett steg tillbaka. Kanske är det att han på hela skivan inte tar den på några nämnvärda litterära äventyr än 'this is farewell'. Vad han däremot övertygar mig med är gitarrspelet; han och Olle Hedenström har en sådan synergi i vissa tillfällen att det är snudd på magiskt.

Tvillinggitarrer som briserar i glänsande solon och många mys-riff som inte alls går av för hackor. Ruins är ett praktexempel. Visst, det är inga Gary Moore-liknande grejer, om vi ska dra en (jäkligt orättvis!) Lizzy-parallell, men det är ändå ett och annat plus i kanten. De flesta av de riktigt bra riffen kommer tyvärr in efter mitten av låtarna, och missar alltså den där slagkraftiga introduktionen som så starkt behövs. Tyvärr räcker inte stundtals asgrymmt, stundtals bra och stundtals intetsägande gitarrspel till för att hålla lågan brinnande hela vägen. Framåt mitten av skivan har jag i stort sett tappat intresset och även om Ruins och Don't Give A Damn sätter sig precis där det behövs blir det aldrig fart av Heads Held High.

Sedan har vi hela den här grejen med att varenda band och deras moster ska ha en retro-image med frissiga sjuttiotalsfrisyrer, ironiska mustascher och vintageomslag på albumen. Med titeln och omslaget på Heads Held High förväntar en sig ett ondskefullt band som skrämmer mormödrar och får prästen att svimma. Vad som levereras blir i jämförelse en dansbugg på en torsdagkväll i bingohallen. Som tur är har soundet inte försakats i överkant för att bidra till ytterligare vintagestämning, utan produktionen är egentligen klanderfri, ljudet klart. Tydligen har Krims röst inte alls trixats till, vilket ger en tumme upp. Att förlita sig på det en fått naturligt är sällsynt av idag. Men tyvärr är det för mycket här som inte når ända fram. Det sprödda bra blir aldrig tillräckligt och slutsumman är ett album som försöker men faller kort.

Bäst: Ruins

Sämst: Farewell

http://www.getmetal.com/?p=15009