Endless Forms Most Beautiful. Det är Nightwishs skiva nummer åtta, den första med omtalade Floor Jansen. Inte omtalad så mycket för sin talang som för hennes närvaro, som upprör förvånansvärt många. Det är, som var och en vet, ett evigt tjat om Turunen när det gäller Nightwish. Helt i onödan, i mitt tycke, eftersom att musikens kärna - Tuomas Holopainen - fortfarande finns kvar, och dessutom är Jansen bättre än både Turunen och Olzon.  Jansen är inte alls lika högtravande och överdådig som Turunen var - om man nu ska börja jämföra, av någon anledning, men vi kan säga att det är okej att göra det, för nu har jag redan gjort det. I stora drag är känslan på skivan en av episka färder i en inre rymd, storslagna upptäckter och den sista gränsen, oavsett vad texterna handlar om.

Élan, den omtalade singeln, är ingen favorit hos mig, men med ett par lyssningar och lite extra tankefokus på de episka bitarna av låten gör att den stiger lite, utan att för den sakens skull bli en av skivans höjdpunkter. Den är nämligen omgärdad av mycket slagkraftigare låtar. Fortsätt till låten Yours Is An Empty Hope, där bara riffet sänker Élan. En låt där Jansen får ta i lite mer, bli hårdare och snabbare i en duett med Marko Hietala. Balladen Our Decades In The Sun känns vid ytan lite finstämd, men egentligen tycker jag den är ganska trist och känns ointressant, trots en fin, melodisk insats av Jansen. Gitarren känns däremot väldigt malplacerad. Dessutom blir den lite smått långdragen på sex och en halv minut. Spritt över skivan finns det nog något för de flesta; storslagna episka partier, tunga riff och vacker sång. Riffen i titelspåret är riktigt bra, till exempel, och går bra ihop med ytterligare en snygg sånginsats av Jansen. Avslutande "låten" The Greatest Show On Earth är en mastodont på 24 minuter. Tyvärr - tyvärr! - känns det för mycket som ett gäng lösryckta låtar om ett par minuter styck som har satts ihop till en enda lång låt, med på tok för mycket djurläten för min smak. Vissa partier, duetten strax efter tio minuter-strecket mellan Hietala och Jansen framför allt, är riktigt bra, men det hjälper tyvärr inte. Lovande utgångspunkt, men det blir för mycket och för omkringspritt.

Endless Forms Most Beautiful är en teknisk skiva, och medan många gnäller över det (det brukar låta ungefär 'TA TILLBAKA TARJA!') så tycker inte jag att just det tekniska är något problem. Tvärtom, det är ett stort plus i kanten. Jag har aldrig varit den största Nightwish-beundraren och det är inget som ändras nu heller, men med det sagt gillar jag hur musiken låter nu och hur Jansen kompletterar den. Endless Forms Most Beautiful är faktiskt en av bandets bästa skivor, om än lite väl lång. Ett par låtar kunde gott ha klippts bort. Shudder Before The Beautiful är en av bandets bästa låtar, och kan mycket väl bli en av årets höjdpunkter när det blir dags att räkna upp dessa. Trots det finns det något i Nightwishs musik som inte går ihop med mig. Kalla mig galen, men Holopainen gör sig bäst när han får skriva musik om Farbror Joakim.

Bäst: Shudder Before The Beautiful

Sämst: Our Decades In The Sun

http://www.getmetal.com/?p=13843