AC/DC - Rock Or Bust

Genre: Rock/Metal -

Ett band som inte behöver någon introduktion. Ryktena har flugit över sociala medier det senaste året och överdrifter har bevisats sanna. Rock Or Bust är det första albumet utan äldre broder Young. Istället har kusin Stevie tagit hans plats på rytmgitarren. Mycket av förra skivan, Black Ice, var anonymt. Svängig rock n’ roll och mysiga riff. Jag ber till makter ovan att så inte är fallet den här gången. Man minns ju lätt hur episka albumen Let There Be Rock, The Razor’s Edge och naturligtvis Back In Black är; de som stilsatt AC/DC som något mer än svängig rock n’ roll och mysiga riff. Albumen som var det där lilla stora extra. Tyvärr blir man besviken när titelspåret drar igång. Mysiga riff som kunde komma från vilken AC/DC-skiva som helst; svängig rock n’ roll. Inte precis helvetsklockan. Play Ball tar vid och följer samma spår. De flesta låtarna gör det. De håller sig kring tre minuter rock n’ roll. 

 

AC/DC - Rock Or Bust

 

Några som sticker ut en aning är Rock The Blues Away som känns något mer på den melodiska sidan och Dogs Of War, lite elakare fyller den i vad War Machine påbörjade på den förra skivan. Ska också nämna Baptism By Fire som känns mer energisk – ganska mycket mer – än resten av skivan. Självklart har Angus Young en central roll och drar ett solo per låt. Det är så anonymt jag kan uttrycka det, och så anonymt det känns. Inga utsvävande gitarrutflykter och tio minuter solande (som när klassikern Let There Be Rock spelas live) i sikte. Man får precis vad man förväntar sig. När det sedan gäller Stevie Young som fyller i för Malcolm, så blir man absolut inte besviken. Rytmgitarren har samma roll som tidigare i AC/DC och Stevie gör ett bra jobb, utan att utmärka sig särskilt.

 

Brian Johnson är som han alltid varit; rösten låter exakt likadan nu som för trettiofyra år sedan. Charmigt, utan minsta tvivel, och nej, inget att klaga på när det gäller hans insats. Den är vad man förväntar sig av AC/DC. Faktum är att hela Rock Or Bust är det, och… jag som hade hoppats på att blåsas iväg av monumentalt tryck och galna gitarrsolon. Bra musik? Ja. Svängig rock n’ roll? Ja. Exceptionellt? Nej. AC/DC ber ingen om ursäkt, ber ingen om tillåtelse. De gör det de gör och de gör det med energi som är få förunnat. Djuplodande sorgespår i vakan av Malcolm Youngs sjukdom finns inte närvarande på Rock Or Bust; tvärtom gör de det de alltid gjort. Nämligen rock or bust. Det är utan tvekan musik som inte oroar och som tvärtom är menat att rocka bort bluesen, om man så säger. Det funkar på det viset, och för den som inte väntat sig eller hoppats på något mer: perfekt?

 

Bäst: Rock The Blues Away och Baptism By Fire

 

Sämst: Att jag förväntade mig för mycket

 

    

 

http://www.getmetal.com/?p=13767

 

Musikvideo: AC/DC - Rock Or Bust