Legends är namnet på ett nytt, självständigt släppt album av amerikanska death metal-bandet Duskmourn. Det är ett tvåmannaband bestående av Walter Deyo och Bill Sharpe, som fokuserar på monumental tyngd tillsammans med en äkta känsla för skönhet i odjuret. Om man bestämmer sig för att dyka djupare in i Duskmourn, kanske ända ner till botten så upptäcker man snart att det är mörkt nere på botten. Och även om man inte är rädd för mörkret så är det där som monstren bor. Dödsmetall med starkare atmosfär får man leta efter. Episkt långa låtar med folk metalinspiration i vindlande melodier avlöses av monstruösa riffpartier där sångaren, Deyo, ryter och growlar. Baspartierna är i synnerhet nämnvärda, då de är skrivna med genuin önskan att låta instrumentet göra en del av berättandet, och inte bara bli en del av rytmsektionen. Tillsammans med tunga gitarriff och Deyos sång gör det Duskmourn till monstret i mörkret.

Känslan som byggs upp under de långa låtarna är tryckande. Det är inte dödsmetallmangel, utan något vackert,som råkar vara dödsmetall. Det gör tystnaden som uppstår mellan låtarna tung, som ett svartare mörker än det som själva musiken förmedlar. För musiken är inte rakt igenom mörk dödsmetall. Det korta, instrumentala, mellanspåret The Wayfarer inleds av kluckande hönor och ger en stillsam bild av en medeltida marknad. En av de andra instrumentala låtarna, Dusk Over Fields Of Ruin (tre av åtta låtar är instrumentala, plus introt), ger testamente för skickligheten som Duskmourn har i att skriva svävande melodier att gå hand i hand med tunga riff. Musiken är egen, men känslan, eposet, som förmedlas är i klass med vad Persefone levererat. Men det är nog ändå när Deyo har growlandet med på ett hörn som de är bäst. Åttaminuterseposet To The Land Beyond, från den akustiska inledningen genom till dess maffiga riff och tillhörande ledgitarrmelodier med en sorgset monstruös Deyo på sång står sig som albumets absolut finaste ögonblick. Saken och sanningen är den att det här albumet skriver om 2014 års karta. Ett av årets bästa album.

Bäst: To The Land Beyond gör mig knäsvag

Sämst: Ancient Willow, men här används ordet 'sämst' lite väl löst och ledigt

http://www.getmetal.com/?p=13794