Jag har aldrig förr hört Wolfchant, men på namnet låter det som ett band helt i min smak. Den första i månaden släppte de sitt sjunde album. De beskrivs som pagan/viking metal, men även med en klick black metal. Intressant, skulle jag säga.

Youtube skänker svaret och jag tog mig fyrtiofem minuter till att lyssna på senaste verket, vid namn Embraced by Fire. Att Wolfchant är från Tyskland gör att jag förväntar mig en viss grad av svett, blandat med stora mått fläsk.

Introt. Devouring Flames. Till frantiska trummors hamrande rör sig en krigshär i riktning mot död och ära. Det låter som filmmusik. Majestätiskt och bombastiskt. Det som följer måste bli storslaget och av episka mått.

Och således öppnar ett tungt gitarrsolo titelspåret Embraced by Fire. Gungande tyngd, obevekliga riff. Trummorna går som en krigsmaskin och solandet är på pricken. Lokhi varvar typisk black metalsång med Michael Selferts traditionella metalsång. Det står allt annat än stilla i den fenomenala öppningen till albumet.

Vidare tyngd med vad som måste vara en ilsken Norgahd bakom trummorna. Element innehåller mer black metalgrowl än vad öppnaren gjorde. Operatisk svartmetall i en sann hednings anda. Gitarrmelodierna ges precis lagom rum bakom Lokhis väsande, som förmedlar svart ondska i vikingaland. En hel del på tyska. Ach du lieber!

Turning Into Red öppnar som man tänker att vikingametall ska låta. Som en annalkande strid som ingen kommer ur levande, om Loke själv ska dräpa den siste. Det fortsätter med smällande tyngd, kraftiga gitarrer och av Lokhi och Selfert varvad sång. Ett nedtonat parti sätter stämningen och höjer låtens betyg.

Einsame Wacht låter bestämt tyskt. Manglandet fortsätter och trycker fram i ett galet tempo. Trots att musiken i sig låter bra (trummorna är exceptionella!) så låter growlande på tyska inget vidare.

Tungt. Melodiskt. Autumns Breath. Katastrofalt bra gitarrbitar. Lokhi sätter en aura av ondska i rörelse och Selfert brygger på med den andra sidan av myntet. Galna riff på en utmärkt basslinga. En låt att lägga märke till.

Mer tyskt! Freier Geist öppnar med gitarrer som doppats i olja och satts i lågor. Ett rytmiskt trummande mot melodiska gitarrer frammanar en god stämning, som bryts av det tyska growlandet. Det bara funkar inte riktigt, trots ett i övrigt bra spår.

Avslutar gör Winters Triumph. Finstämd vikingamusik; enkla gitarrer och en mysig melodi i regnet. Det antågande korståget kommer att krossa dina ben. Vikingakrigare sätter allt du håller kärt i brand och plundrar och dödar. Riktigt bra gitarrer gör en avslutning som knyter hela cirkeln till en festival av majestätisk tyngd. Om Winters Triumph kan ingen säga att Wolfchant inte kan gå ut med finkänsla och stil.

Ledgitarristen Skaahl har fått några fenomenala solon på yxan och de bägge sångarna arbetar tillsammans som två ilskna tyskar ska. Men det mest utstående och mest gutturalt underbara är Norghahds fantastiskt helvetiska trummor. Efter fyrtiofem minuter och en skakande kopp kaffe känner jag mig kastrerad.

Wolfchant får de flesta låtar att låta ungefär som man förväntar sig att en episk power metallåt med tio-tolv minuters längd ska låta. Embraced by Fire är en solid klump sammansmält av svarta lågor. Bandets känsla för finstämda melodier i en ohelig mix med gastkramande sång och feta riff gör en helhet av säreget slag. Teatraliska melodier på tung svartmetall i vikingaskepnad; man vet aldrig om det är mjöd eller blod de dricker.

”Exotisch”, säger de. Det betyder ”bra”, på tyska. Jag ska definitivt lyssna mer på Wolfchant. Sju av tio blyzeppelinare!

Wolfchant - Turning Into Red