Grejen med Saxon är att de alltid har varit lite svåra att peta på. Det är 34 år sedan de släppte sin debut. Nu är det nummer tjugo, Sacrifice, som är aktuell, efter en helg på marknaden. Oliver och Dawson (gitarr och bas) har inte varit med på länge, men senare års Saxon har försökt återuppleva åttiotalets glada dagar då till och med Biff Byford troligtvis kunde få ett ligg på sin rockstjärnestatus.

Till Sacrifice har Saxon gjort nyinspelningar av några av sina mest klassiska låtar, bland annat Crusader och Frozen Rainbow, samt en akustisk version av en av deras bästa låtar; Requiem (We Will Remember).

Gentlemen you had my curiosity, but now you have my attention.

Att inleda med ett intro är ett vågspel. I många fall hade man kunnat slaska ihop introt och öppningslåten till en enda gloriös massa. Men ett intro ska också bygga upp en stämning inte bara för en enda låt, utan för, i det här fallet, nio stycken. Men introt har faktiskt namn; Procession. Det låter som upptakten till en makaber stridshymn. Återstår att se om det är det vi får.

Det bryts väldigt plötsligt in i Sacrifice. Kraftigt gitarriff och en viskning från Biff. Ett intrikat trumslageri av Nigel Glockler (mannen med tidernas mest brittiska förnamn) sitter bakom dessa hela tiden oslagbara gitarrer. Man får säga vad man vill om trettiofyra års utveckling, men gitarr kan pojkarna spela. Och makalöst nog kvarstår auran av bakomliggande makt som uppstod i introt ligger som en sten över bröstet.

Made in Belfast låter som om det ska bli en fjantig sång om hemlängtan. Emedan den är mindre tuff och slagkraftig som öppnaren går det ändå en tydlig ådra av ren heavy metal genom Carters basspelande, som är det mest remarkabla med låten. Det är inte alls någon hemlängtan det gäller. Snarare irländska ligister som vandrar längs Belfasts gator och tar över torget.

Gitarren går snabbare i Warriors of the Road. Det låter helt glasklart. Till och med Biff låter bra på sina ställen. Det första gitarrsolot är inte allt för minnesvärt; snarare är det trummorna bakom som sitter på pricken. Det avslutande solot däremot är helt som det ska. Helt klart en hälsning till åttiotalet och den snabba festivalrocken om hur glatt livet på turné är.

När Guardians of the Tomb börjar tror man inte att det ska låta så fantastiskt som det gör, när gitarren kommer igång och - hör och häpna - börjar med ett solo. Kort och episkt. De följande riffen är intrikata och sitter mustiga under Biffs för en gångs skull lite mer melodiska känsla i pipan. Heavy metal som den ska låta när den kommer ur Saxons gapande käft.

Ytterligare en nickning åt den tid i livet då allt som gällde var rock n' roll. Stand Up and Fight börjar lovande med ännu fler skitbra gitarrer, men efter det blir det tyvärr bara undermåligt, så när som på ett solo som är alldeles för bra för låten det ämnar förgylla.

Fler krispiga gitarrer, på gränsen till vansinne, när Walking the Steel tar begynnelse. Trots en välkomponerad vers; gitarrerna agerar i fin harmoni med trummorna och en något underspelad bas, blir det inte bättre än tråkigt. Och trots ett ypperligt gitarrsolo hade man önskat sig mer... fläsk!

Exakt! Detta fläsk hade man önskat sig. Night of the Wolf börjar lovande. När Biff brister ut i sång uppstår en aura av mystik som sedan kompletteras av fullbordande gitarrer. Ett nedtonat parti fulländar känslan. Man befinner sig i en mörk skog och hör ylandet mot månen. Vargens natt. Skrämmande enkel att gilla.

När jag hör öppningsriffet i Wheels of Terror slås jag av hur skönt det vore om det gick snabbare. En känsla som hela tiden kvarstår. Tematisk tyngd är det ingen brist på, men att låten kommer att försvinna råder inga tvivel om. När man snackar Saxon och hör ordet wheels, så är det inte terror som följer, utan steel.

Med tidernas fulaste ord i titeln, avslutar Standing in a Queue fyrtio minuter Saxonmetal. Det känns som en rockstänkare i hårdare, mer basmustig stil. Det blir aldrig riktigt något av låten, den får nöja sig med sina tre minuter för att sedan bli glömd.

I nyinspelningen av Crusader hör vi lite mer orkestralisk musik. Originalet, som alltid kommer att stå som en av Saxons bästa låtar, har skapats på nytt i 2000-talets Saxons anda. En åttiotalsklassiker pånyttfödd som mastodont. Vidare nämner jag den akustiska versionen av Requiem (We Will Remember). Den började för tjugotre år sedan som inget mindre än en av världens bästa rockanthems. Akusktiskt då? Nej tack. Vidare finns tre till nyinspelade låtar som bara kan benämnas som nyinspelningar.

Det finns ett par spår som inte är mer än några minuters musik, medan det också finns några spår som sitter på en känsla; något av en blandning mellan Saxons senare album och deras åttiotalsverk. Man måste kanske vara die hardfan för att dyrka allt som finns att höra på Sacrifice, men i mitt fall finns en handfull bra låtar och en handfull mer plebejt material.

Biff Byford låter i stort sett som han alltid gjort; långt ifrån världens bästa sångare, men på alla sätt unik och en sångare i sin egen klass. Gitarrerna är genomgående extremt bra och helt klart Saxons största pluspoäng. Att de skulle sakna Oliver och Dawson tvivlar jag starkt på.

Sacrifice är inte i klass med Into the Labyrint (2009), men föregångaren Call to Arms (2011) överklassar den utan några större problem; där Call to Arms var mer teatralisk, knycklade pojkarna till lite feta riff till Sacrifice. För en lite mer varierad musikupplevelse hade jag gärna sett lite av en blandning. Jag tvingas ändå tippa över Sacrifice till sex och en halv blyzeppelinare.

Musikvideo: Saxon - Sacrifice