Efter att det inte gick att hålla ihop Revolution Renaissance startade han Symfonia. När inte det heller dög längre än ett album blev det nu Avalon. På sitt nya projekt håller sig Timo Tolkki till gitarr och bas och har överlåtit sången till flertalet skickliga personligheter kända på eget håll. I år har vi redan sett flera riktigt bra släpp inom genren episk power metal. Veteranerna Avantasia, som nykomlingarna Artlantica och Gloryhammer har allihop släppt (åtminstone nästan) fullpoängare. Också The Land Of New Hope är ett debutalbum på sätt och vis, men tack vare Tolkkis mångåriga erfarenhet (förutom ovan nämnda Revolution Renaissance och Symfonia grundade han också Stratovarius) och de många högklassiga namnen som finns representerade förväntar jag mig inget mindre än perfektion.

Elize Ryds (Amaranthe) pipa är det som gör skillnaden, eftersom att hon medverkar på sex av de tio låtarna, liksom Rob Rock (Impellitteri). Dessutom fungerar deras röster otroligt bra ihop. På tre av de fyra första låtarna medverkar de tillsammans med Russell Allen (Symphony X) och de tre gör sig mycket bra tillsammans. Låt nummer tre är mestadels Ryd, och hon gör ett strålande jobb, men låten lyfts ändå tack vare Tolkkis förbannat bra gitarrsolo. Nej, det är inte bara pompösa melodier, utan också tunga metalriff, när Timo Tolkki komponerat musik. Fläskiga gitarrsolon kompletterar den bilden. Blanda det med en del balladlika passager och keyboardbaserade element. Det är tack vare att Tolkki är en sådan skicklig kompositör som det funkar. Det är lätt att tro att de många olika sångarna ska bidra och göra albumet perfekt, men det är Tolkki som är stjärnan. Hans gitarrer är hela tiden på pricken. Också trummorna är genom hela albumet tunga och ordentligt bra, tack vare en fin insats av Alex Holzwarth (Rhapsody Of Fire). To The Edge Of The Earth är hans höjdpunkt.

Naturligtvis är de storslagna refrängerna oundvikliga (och det vore ju inte power metal utan dem). Men de sjunker ändå till viss del undan, tycker jag, till förmån för Tolkkis gitarr. Det är absolut inget att gnälla på, för när det storslagna kommer finns det inget som kan hindra det. På så vis är The Land Of New Hope ett exemplariskt album. Jag är helt såld. Det största namnet är Michael Kiske (att han sjöng i Helloween ska jag väl inte behöva berätta), som enbart medverkar på albumets sista låt; det nio minuter långa titelspåret. Tyvärr känns det en aning malplacerat att ha Kiskes enda medverkan precis på slutet. Trots det är det en otroligt bra låt som på ett storartat sätt avslutar ett magnifikt album. Albumet är som slutsats magiskt ända från början. Ett par av låtarna går inte riktigt hem, som till exempel In The Name Of The Rose och till viss del - om man jämför med resten av albumets höga kvalitet - öppningsspåret Avalanche Anthem. Resterande låtar är alla magnifika och självständiga, samtidigt som de i sin likartade storslagenhet bidrar till en gloriös helhet.

Bäst: We Will Find A Way, The Magic Of The Night, To The Edge Of The Earth... vad fan, försök välja EN själv då

Sämst: In The Name Of The Rose

http://www.getmetal.com/?p=13084